Du försöker ställa mig mot väggen men jag står aldrig still, för jag tror att livet just har börjat och det blir , ja det blir vad man gör det till. Jag är ett glashus och du en sten, och jag försöker verkligen se igenom dig.
Det är något speciellt att inte veta vad man ska göra med känslan som bara skriker här innanför,
Låtar kan göra ont att höra. Aja det var värt ett försök, eller hur? Ungefär som gammalt groll och grus.
Men jag har sagt det förr, hela mitt liv har jag väntat på livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar