just nu vill jag ge upp allt hopp jag trodde fanns där. Jag har sett dig falla i så många andras famnar, men jag har alltid funnits där. Så här kommer jag med hjärtat i min hand. Men du tar bort min hand ifrån din arm och flyttar bort, ingenting jag säger spelar längre någon roll. För vad är värst, ensamheten eller rädslan för ensamheten? Och vilka är hudens uppgifter, varför kittlar det i handflatorna?
och tänk att något så enkelt som du bredvid mig kan göra mig så lugn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar