Minns du vår blodsed, våran lag?
Vårt dumma korståg, mot en lika korkad stad,
Jag minns allt som naglarna mot glas.
Men du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt.
Men jag ser på din ängsliga hållning, din jagade blick att det känns,
Den där pojken jag aldrig kände, som gick på gator jag aldrig såg.
Och tänkte tankar jag aldrig tänkte, under ett tunt och flygigt hår.
Och alla känslor slog och sprängde.
Hela vardagen full med hål.
I en tid då inget hände.
I en stad som alltid sov.
Men älskling, vi var alla en gång små.
...du sätter själv dina gränser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar